.
|START |Vår verksamhet 
Studiecirkeln       
Kontakta oss      
|Falluja-
insamlingen
|Vad händer i Irak?
Krigsförbrytelser  
Motståndsrörelsen
|"Demokratin" 
Regimen i Irak
Folkrätt             
|Imperalism           
Olja och ekonomi
Iraks grannar      
|Antikrigsopinion 
Vad gör Sverige?
Media & desinfo.
|Vad händer i USA? 
I övriga världen?   
|
.
Föreningen IrakSolidaritet
Irak

. .
Utskriftbar version
.
IMPERALISM
OLJA OCH EKONOMI
IRAKS GRANNAR
Senast ändrat
2014-12-18
utdrag
2014-12-17
du
2014-12-17
2014-12-04
2014-12-04
2014-11-14
2014-11-13
utdrag
2014-10-27
2014-09-08
utdrag
2014-08-26
utdrag
.



PRESSMEDDELANDEN
SITE-KARTA
ARKIVET


BRÄNNPUNKT IRAK
V å r   t i d n i n g
INNEHÅLL
LÄSVÄRT
.

Irakockupationen: Sverige bidrar till en nykolonial katastrof

Mathias Cederholm, historiker vid Lunds Universitet och medlem i Irakkommittén i Malmö, har i augusti 2006 skrivit följande artikel för publicering i Socialistisk Debatt och i Irakbulletinen, som är organ för Irakkommittén i Malmö. [Text inom hakparenteser var ursprungligen Cederholms numrerade fotnoter - som inte passar till formen i webbformatet.]

Många regeringar kritiserade den amerikanska invasionen av Irak, och USA förmådde inte FN att godta kriget. Invasionen var och förblev ett grovt brott mot folkrätten. Men i en imperialistisk värld kan det bara gå på ett sätt. Vissa sår bör läkas hellre än andra, och business as usual, eller snarare mer business than usual, anses vara den viktigaste målsättningen.

Nu är man åter överens. Invasionen var kanske ett besvärande smolk i bägaren (och kanske hade ockupationsmakten gjort sig skyldigt till ett eller annat krigsbrott, och minst sagt folkrättsvidriga omvälvningar av ett ockuperat lands lagar och ekonomiska struktur) men låt oss gå vidare, sade man. FN gick vidare och välkomnade landets nya regeringar och den så kallade demokratiseringsprocessen. [För en diskussion om folkrätten och ockupationen se Francis A. Boyle ”US as Belligerent Occupant Iraq and the Laws of War”, Counterpunch.com 22 december 2005.]

Sverige valde att följa samma väg. I den landsstrategi som sedan 2004 har utgjort riktlinjerna för vår politik rörande Irak med bistånd och annat sågs invasionen som problematisk men störtandet av Saddam var glädjande och nu var det dags att bygga upp ett demokratiskt Irak. Sverige skulle bidra till utvecklingen av demokrati, mänskliga rättigheter och infrastruktur. En rad tänkvärda element i denna demokratisering framhölls. Sverige skulle bidra till reformerandet av rättsväsendet. Framväxten av oberoende domstolar skulle stödjas, och det framhölls att ”förhållandet mellan den moderna och traditionella rättstraditionen, sharia, måste ses över”. Vi skulle i synnerhet tillse att kvinnors och barns rättigheter beaktades i samband med dessa reformer.

En minst sagt aktivistisk välvilja riktades även mot den irakiska ekonomin: ”Näringslivet har skadats och delvis paralyserats av överdriven statlig reglering” sades det, ”En förutsättning för en normalisering av näringslivet är att /…/ sunda spelregler för den privata sektorn införs”. Litet pengar kan man också tjäna på processen: ”Sverige bör främja utvecklingen av en väl fungerande marknadsekonomi vilket även ger svenska företag möjligheten att göra sig gällande i Irak”. [UD 05.028, Förenklad landstrategi: Irak, utg. augusti 2005, http://www.regeringen.se/sb/d/108/a/48901;jsessionid=auwMF_w5K11c]

Dessa reformer i återuppbyggnadens namn har sedan tagit sig uttryck i att Sverige har sänt tio instruktörer för utbildning av irakisk polis i Jordanien, och förra året startades i samverkan med EU en utbildning av omkring 700 irakiska befattningshavare inom polis- och rättsväsendet. Tillsammans med Världsbanken stödde vi broderligt med merparten av anslagna Irakmedel utvecklandet av ”samhällstyrning, civila samhället, val och energisektorn”. Tillsammans med Internationella valutafonden (IMF) moderniserade vi Iraks centralbank. [Landsstrategin som ovan, samt UD:s uttalanden om Irak http://www.regeringen.se/sb/d/4250/a/28232, version 21 mars och 5 maj 2006.]

Genom SIDA och Olof Palmes internationella center har pengar getts till en rad projekt i Irak som syftat till att stärka demokratins framväxt genom att stödja projekt rörande kvinnor och mänskliga rättigheter på olika håll, samt utbilda cirkelledare för valarbetare. Även journalister har fått gå i svenskstödd skola om demokratins spelregler, ett projekt heter: ”Massmedias roll och ansvar i demokratiprocessen i Irak”, och landsstrategin säger att: ”En oberoende och pluralistisk mediesektor är en viktig förutsättning för Iraks demokratiska utveckling”. [Exempel från SIDA 270 Irak-ramen 2006 Godkända projekt, http://www.palmecenter.se/upload/filer/ovrigt/irak-turkiet/irakprojekt2006.doc]

I den bästa av världar skulle detta med litet god vilja kunna kallas för vällovliga satsningar. Ambitionerna att på avstånd reformera ett lands politiska och rättsliga struktur efter demokratiska principer smakar kanske litet av postkolonial välvilja, att sätta upp mallar för landets ekonomiska struktur utan att rådfråga befolkningen är dock ett snäpp värre.

Att försöka fullgöra sådana ambitioner i ett land som befinner sig under ockupation och i krig är inget annat än ett självbedrägeri, inte minst när man dessutom samverkar med internationella institutioner som IMF vilka befinner sig under starkt amerikanskt inflytande. Problemen med detta ska klargöras nedan.

Minst sagt märkligt är att Sverige trots anspråken på att fullgöra humanitära och moderniserande insatser dessutom stödjer den amerikanska och brittiska militären med en omfattande vapenexport. Det är troligt att amerikanska soldater som till exempel krupit runt på hustak och beskjutit civilbefolkning och ambulanser i Fallujah och Ramadi använt sig av Malmöbaserade Aimpoints rödpunktssikten, en ny stororder på dessa sikten slöts för övrigt i maj i år.

Britterna kan skjuta betydligt tyngre pjäser på mål lokaliserade av svenska Arthursystem. Gamla exportsuccéer som pansarskottet AT4 och granatgeväret Carl Gustaf har också kommit till användning. Nu skeppas den nya delvis Boforsbyggda artillerigranaten Excalibur till Irak för bruk i demokratiseringens och moderniseringens tjänst, och världens sjunde största vapenexportör växer sig än litet större. [Thomas Gustafsson ”Bevis: Svenska vapen används i striderna i Irak” Aftonbladet 22 mars 2003. Expressen, TT ”Svenska vapensystem användes i Irak-kriget” 8 sep 2003. Katrin Krantz ”Irak-kriget ger Sverige miljoner”, Expressen 15 mars 2006. Lena Malmberg ”Sverige levererar granater till Irak” Flamman 16 mars 2006.]

Att det är ett krig som pågår i Irak framgår klart av enkla siffror. Medan mediaspinnen maler på om terrorism mot civila och ”tendenser” till inbördeskrig, finns det statistik som visar hur huvudstriden hela tiden har stått mellan en ockupationsmakt och ett väpnat motstånd.

År 2005 var motståndet enligt amerikansk statistik ansvarigt för 34 131 attacker i olika former, 30 procent mer än föregående år, och motståndet har tilltagit ytterligare under våren 2006. Av attackerna under 2004 och 2005 var gott och väl 80 procent direkt riktade mot ockupationsstyrkorna, och 15 procent mot irakiska (kollaboratör-) regeringens polis och militär. Inte heller är motståndet så koncentrerat till sunnidelarna av landet som ofta görs gällande, även om det naturligtvis främst utkämpas där ockupationsmakten har förlagt sina trupper. I exempelvis Maysanprovinsen i söder har britterna i princip jagats iväg av befolkningens kompakta ovilja och kring Basra har motståndet eskalerat under våren 2006.

En lång rad attacker mot oljeindustrin och dess pipelines har närapå förlamat den irakiska regeringen. [Michael Schwartz ”Forgotten Iraq. The War in Maysan Province” TomDispatch.com 3 nov. 2005. Ian Bruce ”British troops attacked twice a day in Iraq” Herald 26 maj 2006. Rick Jervis ”Attacks in Iraq jumped in 2005” USA TODAY 22 januari 2006. Bryan Bender ”Insurgent attacks in Iraq at highest level in 2 years” Boston Globe 31 maj 2006. Närmare statistik ges i GAO-06-697T, REBUILDING IRAQ. Governance, Security, Reconstruction, and Financing Challenges. Testimony Before the Subcommittee on National Security, Emerging Threats, and International Relations; Committee on Government Reform, House of Representatives Statement of David M. Walker, publ. 15 april 2006, s. 15 http://www.gao.gov/new.items/d06697t.pdf.

För liknande statistik för 2004 se M Junaid Alam ”Motståndskamp är inte terrorism”(övers. Anders Püshel) i Irakbulletinen nr 1, 2005, http://www.irakkommitten.se/Irakbulletinen_1-05_slutversion.pdf.

Se även statistik i Anthony H. Cordesman ” Iraq's Evolving Insurgency” Working Draft report våren 2006 CSIS.org.] De resterande procenten civila mål kan faktiskt även de ifrågasättas. Återigen löper mediaspinnet och talar halvsanningar om inbördeskrig, och att politiska miliser använder statsmakten för egna utrensningar.

Den så kallade rättsstat Sverige stödjer verkar alltså själv vara drivande, med de nu så omtalade dödspatrullerna under inrikes- och försvarsministerierna. Mindre talas det dock om att många av dessa patruller med stora pengar initierades av amerikanska CIA, med hjälp av de ansvariga för liknande excesser i Centralamerika på 1980-talet. En av de drivande var den förre Irakambassadören John Negroponte, med samma bakgrund.

Patrullerna som inkluderar såväl shiitiska miliser som några av de värsta elementen i den tidigare Baathmilitären har sedan 2004 varit ansvariga för regelrätta utrensningar utifrån upprättade dödslistor. Det tusental avrättade och ofta torterade kroppar som hittats varje månad bara i Bagdad är ingen ny företeelse som man försökt få oss att tro. Detta har hållit på länge, och det är vanligt att de drabbade har gripits av inrikesministeriets personal innan de senare hittats avrättade. En viss systematik kan ibland anas bland alla de döda.

Märkvärdigt många expiloter, sunnipräster, ockupationskritiska akademiker, teknikexperter och oinbäddade journalister har till exempel strukit med. [I Sverige deltar Föreningen IrakSolidaritet i Stockholm i den pågående kampanjen till försvar för Iraks mordhotade akademiker och intellektuella: http://iraksolidaritet.se/index.php?nr=108 Mer information finns på www.iraksolidaritet.se]

Locket låg på till våren 2006 då hotet om inbördeskrig kom att användas för påtryckningar på olika parter under regeringsförhandlingarna i landet, och för att ge ytterligare ett argument för en fortsatt amerikansk närvaro. [Se BRusselstribunalens dossier ”Introduction to the "Salvador option" and Iraq's "death squads", http://www.brusselstribunal.org/pdf/DeathSquads.pdf. Med bl.a. Max Fullers artiklar samt en omtalad artikel från Newsweek i januari 2005. Om akademikermorden se upprop på samma hemsida. För en diskussion om de s.k. FPS, Facilities Protection Services, som initierades av Paul Bremer och nu har 146 000 man som ingen vill erkänna sig ansvarig för, Scott Johnson ” Phantom Force. In the 'Year of the Police,' a murky security group is mutating and growing” Newsweek, 24 april 2006. Sarah Meyer ”Iraq: Security Companies and Training Camps”, för Brusseltribunalen, globalresearch.ca 18 maj 2006. Enligt Palestine Information Center ska amerikanska dokument visa att israeliska Mossad i samarbete med USA skulle ligga bakom åtminstone 530 av dessa mord, al Jazeera ”Mossad murdered 530 Iraqi scientists”, 9 maj 2006.

Artikeln hänvisar också till den konferens som nyligen hölls om akademikermorden i Madrid, Madrid International Conference on the Assassinations of Iraqi Academics on 23-24 April 2006. Kongressledamoten Dennis Kucinich har under våren 2006 försökt lyfta frågan om USAs roll rörande dödspatrullerna, se hans fråga ställd till Rumsfeld http://www.kucinich.us/floor_speeches/iq_rumsfeld_letter4may.php]


Ockupationsmaktens huvudsakliga strategi har emellertid varit rent militärt våld. Mot det oväntat starka motståndet har man hänsynslöst svarat med metoder som flagrant bryter mot internationell rätt: utsvältning, inspärrning och terrorbombningar av hela städer och deras civilbefolkningar; användning av fosfor, napalm, utarmat uran; tortyr av fängslade i mängder. [Kollektiva bestraffningar har drabbat en rad städer: Quaim, Tal Afar, Karbalah, Bofraj, Ruwah, Samarra, Haditha, i skrivande stund Ramadi, och den mest kända, Fallujah, se t.ex. rapporter från MHRI - Monitoring of Human Rights in Iraq Network, samlade på Brusseltribunalens hemsida, t.ex. nr 2 för år 2005, http://www.brusselstribunal.org/pdf/survey2MHRI.pdf.

Om användningen av utarmat uran, napalm, vit fosfor m.m. se artikelsamling http://www.brusselstribunal.org/WMD.htm.]

Omfattningen av flygbombningarna i Irak har hittills undanhållits oss men vissa skrämmande siffror har läckt ut och tyder på många miljoner fällda bomber. Detta dessutom koncentrerat till bebyggelsetäta områden. Under det senaste året har bombningarna dessutom ökat betydligt, och diskussioner förs i USA om att använda bombningar i en än mer systematisk skala. Även nyare till det yttre fredliga förslag om trupptillbakadragande utgår från en fortsatt användning av flygbombningar. [Senhösten 2005 framkom uppgifter om att en enskild flygdivision under marinen under de första 18 månaderna släppte 500,000 ton bomber, vilket skulle tyda på uppemot 2 miljoner bomber av det lätta slag som vanligen används i detta vapenslag.

Siffrorna börjar närma sig Vietnams proportioner, men vi talar i det irakiska fallet inte om skott i mörkret som ofta var fallet över de sydostasiatiska djunglerna, Scott Horton intervju med Seymour Hersh i ”Iraq: State of the Disunion”, Antiwar.com 13 december 2005, jmfr Seymour Hersh ”Up in the air” i The New Yorker 5 december 2005. För en diskussion om den demokratiske kongressledamoten John Murthas förslag till tillbakadragande, se Zoltan Grossman ”How Some Arguments Against the War Might be Twisted to Prolong It” Counterpunch.com, 5 januari 2006.] Hur många liv har då kriget i sin helhet krävt?

Notan för den irakiska befolkningen är än så länge en fråga som undgått en rimlig belysning. Den kanske enda vederhäftiga undersökning som gjorts var den som publicerades hösten 2004 i den högt ansedda medicintidskriften Lancet.

Medvetet drog man i rapporten försiktiga slutsatser och landade ändå på att sannolikheten var mycket hög för att minst 100 000 människor dött under de första 18 månaderna av ockupationen, troligen betydligt fler. Trots att det ansvariga forskarlaget tillhör de mest kompetenta i världen när det gäller beräkningar av antal offer vid stora konflikter, och trots att de tillämpat samma metoder i de undersökningar av krigen i Kongo, Rwanda, Bosnien och Sudan som har använts i den dagliga rapporteringen, så anses detta av någon anledning inte gälla Irakstudien.

Rapporten misstänkliggjordes med klantiga invändningar i USA och Storbritannien, och världsmedia har följt den upptrampade banan. Jag kan inte se annat än att rapporten ger oss de hittills mest tillförlitliga uppgifterna, och enligt en uppdatering av rapporten skulle överdödligheten i Irak förorsakad av det militära våldet sedan invasionen och innan den blodiga våren 2006 med stor sannolikhet ligga på 200 000, i värsta fall det dubbla. En förvånande hög andel utgör kvinnor och barn, och en vanlig dödsorsak har varit flygbombningar.

Även andra undersökningar stödjer dessa siffror, och det är snarast Iraq Body Counts vanligen i media använda siffror som är de mest tveksamma i sammanhanget. [ Les Roberts “Do Iraqi Civilian Casualties Matter?” AlterNet, 8 februari, 2006, även hans brev till Media Lens 22 augusti 2005, se http://www.medialens.org/alerts/05/050905_burying_the_lancet_part1.php. Andrew Cockburn ”How Many Iraqis Have Died Since the US Invasion in 2003? 30,000? No. 100,000? No.” i Counterpunch.com, 9 januari 2006. Dahr Jamail, Jeff Pflueger ”Learning to Count: The Dead in Iraq” Truthout, dahrjamailiraq.com, 13 april 2006.]

Går det då, att som vår regering hoppas, stödja en demokratiseringsprocess mitt i allt detta? Om den så kallade demokratiseringen finns mycket att säga. Valet i januari 2005 var exempelvis en katastrof. Valfusk i mängder, partier med fel åsikter förbjöds, ockupationsmakten ”etnifierade” kampanjerna, deltagare avkrävdes löften om att de skulle fullfölja de ekonomiska reformer som ockupationsmakten genomdrivit, Pentagon köpte då och köper fram till dags dato mediarapporteringen i landet för stora pengar, och inte minst, Irak befann sig fortfarande under en regelrätt ockupation och i ett brinnande krig. Eller som det svenska UD valde att tolka det: ”Val till ett övergångsparlament genomfördes framgångsrikt den 30 januari”.

Den senare folkomröstningen om en konstitution ska vi bara inte tala om. Amerikanerna var djupt oroade av de inledande textförslagen med försök att vidmakthålla principer om en välfärdsstat, så med hårda nypor tvingades omskrivningar igenom för att vidmakthålla de ekonomiska reformerna och driva fram en federalisering av statsskicket. Stora delar av befolkningen accepterade enligt omröstningsutslaget texten, även om allvarliga indikationer på fusk förekom också under folkomröstningen i oktober. Men för de som väl röstade ja kan man misstänka att en bidragande orsak var att de aldrig fick läsa texten, vilket var fallet i stora delar av landet, samt att många hoppades på att en konstitution oavsett innehåll skulle föra landet närmare ett slut på ockupationen.

Det är i alla fall uppenbart att det faktiska innehållet stred mot den allmänna opinionen rörande ekonomi och statsskick. Det svenska stödet till uppbyggandet av ett fungerande civilsamhälle och demokratiska massmedia drunknar i alla av USA betalda propagandaoffensiver i landet. En fingervisning får vi av hur Pentagon härom månaden slog sig för bröstet för ”historens mest lyckade psy-op” med att manipulera irakiska och även amerikanska media till att överdriva den ursprungligen så obetydlige al-Zarqawis roll. [Herbert Docena ” How the US got its neoliberal way in Iraq” i Asia Times 1 sep. 2005. Seymour Hersh “Get out the vote – Did Washington try to manipulate Iraq’s election?”, 25 juli, New Yorker. Gareth Porter ”Stuffing Iraq's ballot boxes”, Asia Times 30 sep 2005. Gareth Porter ”Vote Figures for Crucial Province Don't Add Up” Antiwar.com 20 okt 2005. Gareth Porter ”Witnesses Describe Ballot Fraud in Nineveh” Antiwar.com 5 november 2005. David S. Cloud ”Reconstruction Quick Rise for Purveyors of Propaganda in Iraq” New York Times 15 feb. 2006, Thom Shanker ”No Breach Seen in Work in Iraq on Propaganda” New York Times, 22 mars 2006. Andrew Buncombe ”The US propaganda machine: Oh, what a lovely war” The Independent 30 Mars 2006, UD:s uttalande http://www.regeringen.se/sb/d/4250/a/28232, version 21 mars 2006. Thomas E. Ricks ”Military Plays Up Role of Zarqawi” Washington Post 10 april 2006.]


Sedan var det dags att avsluta charaden. Märkvärdigt oskadade kvarlevor av Zarqawi drogs fram efter en flygbombning samtidigt som den irakiska regeringen presenterade sig som färdigkonstituerad, och media som besvärat USA om Hadithamassakern fick annat att tänka på.

Man kan raljera, men det kanske är så att vår regering inte riktigt har förstått hur läget faktiskt är i Irak. Det är inte konstigt. Det verkar som om inte heller vår journalistkår har gjort det. Pentagon har lärt sin läxa från Vietnam, inbäddade journalister och mängder av spindoktorer förser oss med en rapportering som ska hindra ovälkommen kritik.

Men det finns en motbild som visar på att de svenska insatserna i praktiken stödjer en av historiens mer blodiga och samhällsförödande ockupationer. Den så kallade moderniseringen av landet är bara en integrerad del av en nykolonial ordning, vilket gör att de svenska bidragen direkt stödjer denna. Det finns idag ingen grund till en rättsstat att bygga på. Istället sitter en genomkorrumperad kollaboratörsmaffia inspärrad i den gröna zonen, en maffia ihopsamlad och stödd av ockupationsmakten.

En kaotisk återuppbyggnad och enorma privatiseringar har lett till en i omfattning närmast unik korruption av statsapparaten och näringslivet. Denna korruption tog sin början inom Bremers provisoriska myndigheter och en rad amerikanska kontraktörsfirmor när man tog över Iraks oljefonder för återuppbyggnad. Sedan har metoderna spridit sig överallt inom irakiska myndigheter. Krigstillståndet har inneburit att uppemot hälften av pengarna gått till säkerhet, det vill säga de överallt närvarande säkerhetskontraktörerna.

Av återuppbyggnaden har det i övrigt bara blivit en tumme samt många (troligen tiotals!) irakiska oljedollarmiljarder i fel fickor, inte minst till privata miliser. Vatten/elförsörjningen, sjukvården och skolorna är knappast i bättre skick nu än efter de amerikanska bombningarna 2003. När nu den amerikanska delen av återuppbyggnaden börjar avvecklas har en tredjedel av de planerade vattenprojekten färdigställts.

Av 150 planerade sjukvårdskliniker blev 4 färdiga! Elen är oftare avstängd än påslagen i exempelvis Bagdad. Det dör 200 barn varje dag med anledning av vatten- och sjukvårdssituationen. Hur många blir det på tre år? [Se Transparency Internationals Global Corruption Report 2005, http://www.transparency.org/publications/gcr. Ghali Hassan ”Iraq's Health Care Under the Occupation”, Counterpunch.com 1 december 2004. Callum Macrae, Ali Fadhil “Iraq was awash in cash. We played football with bricks of $100 bills” The Guardian 20 Mars, 2006. Thomas Catan “Big spender: what happened to $20bn of Iraqi funds?” Financial Times 9 december 2004. Jeff Lincoln ”More revelations of US profiteering and corruption in Iraq” WSWS 21 April 2006. Ewen MacAskill ”Billions wasted in Iraq, says US audit” Guardian 1 maj 2006. Solomon Moore ”Corruption Runs Deep in Iraq”, Los Angeles Times 22 maj 2006. Ed Harriman “Where has all the money gone?”, London Review of Books, nr 13 2005. Michael Schwartz ”How the Bush Administration Deconstructed Iraq”, Tomdispatch.com 18 maj 2006.] Amerikanerna har nu slutat tro på återuppbyggnaden, pengarna dras in.

Det enda byggande som kommer någon vart är en femmiljarderkronorsambassad i Bagdad, världens största, ytterligare fängelser i Irak samt en rad fasta baser, det sista i strid med USA:s kongress uttryckliga vilja men samtidigt militärens kanske viktigaste målsättning med invasionen. Vissa generaler talar om många decenniers kommande närvaro, med Filippinerna 1898 som lagom kolonialistisk förebild. [Jim Lobe “Chalabi, Garner provide new clues to war”, alternet 23 februari 2004. Joshua Hammer “U.S. Digs in for the Long Haul with Base Building”, corpwatch.org 28 februari 2005. Andrew Buncombe “US and UK forces establish 'enduring bases' in Iraq” The Independent, 2 april 2006. Charles J. Hanley ” Time, money running out on rebuilding efforts” Washington Times 9 april 2006. Charles J. Hanley ”Officials mum on huge U.S. Embassy” Washington Times 23 April 2006. David Swanson ”Media Avoids Covering Vote on Permanent Bases” afterdowningstreet.org 20 mars 2006.]

Rättsväsendet faller sönder, och den så kallade moderniseringen har inneburit införande av islamisk rättspraxis. Man kan i ord stödja kvinnornas rättigheter i Irak, men när USA drev igenom en konstitution med ekonomisk nyliberalism och religiös reaktion som innehåll gick proppen ur i det tidigare kanske mest sekulära landet i mellanöstern.

Nu är det hijab, shariadomstolar och religiös polis som gäller i de södra delarna av Irak. Kurdistan i sin tur har utvecklats till en polisstat med politiska miliser, ett politiserat rättsväsende och djupgående korruption. De i ord så omhuldade Halabja-borna avskyr nu sin provinsregering med omfattande oroligheter som följd. Ingenstans i landet respekteras idag några mänskliga rättigheter, vilket till och med amerikanerna ibland kan erkänna så länge inte anklagelserna drabbar dem själva alltför hårt. [ Andrew Lee Butters ”Trouble in Kurdistan” Time Magazine 17 mars 2006. Robert F. Worth ”Kurds Destroy Shrine in Rage at Leadership” NY Times, 17 mars 2006. Jack Fairweather, Haider Samad ”Clerics become powerbrokers in the South” Telegraph 14 feb 2005. IRIN ”IRAQ: Women were more respected under Saddam, say women's groups” alertnet.org 13 april 2006. För ett exempel på amerikansk rapportering om MR i Irak se Iraq. Reports on Human Rights Practices - 2005. Bureau of Democracy, Human Rights, and Labor, http://www.state.gov/g/drl/rls/hrrpt/2005/61689.htm]

Inget tyder på att ockupationsmakten vill stödja en fungerande centralmakt. Snarare har man lagt mycket arbete på att göra den så svag som någonsin möjligt, och förbereda en federalisering av landet. Mycket kraft lades därvid att överföra rätten till kommande oljeutvinning till provinsregeringarna. Idag talar man i USA klart och tydligt om att det är dags för irakierna att få sitt inbördeskrig, och att landet bör delas, diskussioner som egentligen förts länge, länge. [Michael Schwartz ”A Government with No Military and No Territory. Iraq's Sovereignty Vacuum”, tomdispatch.com. Thomas E. Ricks ”Merits of Partitioning Iraq or Allowing Civil War Weighed” Washington Post, 30 april 2006. Robert Dreyfuss ”Destroying Iraq To Save It”, Tompaine.com 8 maj 2006. För tidigare exempel se Gary D. Halberts plädering för en delning av Irak med hänvisning till Stratfor.Com, ”U.S. Considers Dividing Iraq Into Three Separate States After Saddam Is Gone” Profutures.com 1 okt. 2002.]

Den så kallade moderniseringen av ekonomin har tagit sig märkliga turer. En nedmontering av välfärdssektorn har parats med gigantiska avskedanden av offentliganställda. En från början planerad privatisering av skol- och sjukvård rullar på, och industrisektorn har krossats av en fullskalig avveckling av importregleringar och tullar. Inte blir det bättre av att flertalet återuppbyggnadskontrakt liksom kontrakten på de tjänster som privatiseras går till utländska (i.e. amerikanska) företag som i sin tur nästan helt använder sig av billig utländsk arbetskraft.

Arbetslösheten är idag bortom all kontroll, i början av 2006 nådde den förfärliga 60 procent, och hos arbetskraften inom industrisektorn har sysselsättningen sjunkit till 10 procent. De allt fler fattiga får också bidra till moderniseringen, eftersom reformerna inkluderar en avveckling av de särskilda bidragen till de ständigt allt fler änkorna och de i Irak så viktiga mat- och bränslesubventionerna för de fattiga.

Bland Iraks barn ökar nu undernäringen dramatiskt som följd, samtidigt som de irakiska bönderna inte längre ska producera för det egna folket. Jordbruket ställs om efter amerikanska jordbruksföretags strävan efter kontroll över grödorna som ska på export och WTO:s principer om genpatent. När motståndet mot nedskärningar av subventioner tilltog i Irak vid senaste årsskiftet kallades IMF in för att öka trycket på de irakiska myndigheterna för att fullfölja politiken, för säkerhets skull efter att decembervalen genomförts.

Nedskurna subventioner har det senaste halvåret lett till uppemot trefaldigt höjda priser på bränsle och baslivsmedel, vilket i sin tur inte oväntat har lett till att inflationen i landet rusat iväg, i maj låg den på över 100 procent. Alla vet att oljan är nästa mål för den så kallade moderniseringen, vilket kommer att kräva ytterligare nedskärningar av den irakiska välfärdsstaten som baserats på dess oljerevenyer. Den enda orsaken till att de planerade reformerna inte har kunnat fullföljas i sin helhet är motståndet, som har lett till att utländska företag inte vågar utsätta sig för alltför stora risker. [Naomi Klein “Baghdad Year Zero”, Harper's Magazine, september 2004. Charles Levinson ”Ordinary Iraqis feel pinch of free-market reforms” Chronicle Foreign Service, 21 januari 2006. James Cogan ”IMF measures wreak havoc on Iraqi people” WSWS 21 feb. 2006. Iraqi Press Monitor, 16 Maj 2006 efter art. i Baghdad, www.iwpr.net. IRIN ”IRAQ: Food prices rise after reduction of monthly rations” alertnet.org 2 april 2006. William F. Engdahl ”Iraq and Washington’s ‘seeds of democracy’” currentconcerns.ch 29 maj 2005. Kevin Zeese “Looting By Another Name. The Corporate Takeover of Iraq's Economy” Counterpunch.com 10 maj 2006. ”Iraq: Citizens chafe under rising unemployment” IRIN, alertnet.org, 1 juni 2006.


Om avvecklingen av den irakiska välfärdsstaten för att driva fram privata oljeinvesteringar se Herbert Docena, rapport till Brusseltribunalen: ”’Shock and Awe’ Therapy. How the United States is attempting to control Iraq’s oil and pry open its economy”, focusweb.org, samt Greg Muttit Crude Designs. The rip-off of Iraq’s oil wealth, rapport, PLATFORM m.fl., globalpolicy.org.]

Det finns bara en grupp i Irak som utan tvetydigheter kräver ett stopp för pågående etnifiering och federalisering, och att tidigare lagar och ekonomiska strukturer ska restaureras – det väpnade motståndet.

Trots en organisatorisk splittring så har man samlats kring dessa krav: splittra inte landet, dra tillbaka alla enligt internationell rätt och islamisk rättsuppfattning illegitimt genomdrivna reformer och lagändringar, ta ut ockupationsstyrkorna och deras politiska marionetter.

Det irakiska folket sitter alltså i den märkliga sitsen att man å ena sidan har myndigheter och regeringar som går i ockupationsmaktens ledband, och som omvärlden begär att man ska åtfölja i demokratiseringens namn. Å andra sidan så har enligt alla opinionsundersökningar majoriteten av befolkningen i Irak samma åsikter om ockupationen, federaliseringen och ekonomin som det terroriststämplade motståndet. En överväldigande majoritet av befolkningen har hela tiden varit emot ockupationen och dess styrkor.

De är också övertygade om att ockupationsmakten i det tysta har en ekonomisk rövaragenda och kommer att vägra lämna landet även om den blir ombedd. Hälften av befolkningen, och på sina håll långt fler än det, vågar säga uttryckligen till brittiska och amerikanska opinionsundersökare att de stödjer det väpnade motståndet mot ockupationsmakten. [Se t.ex. Anthony DiMaggio ” The Salvador Option: Death Squads in Iraq” 8 feb. 2005, http://indy.pabn.org/news.php?id=517. Laith al-Saud ”The Resistance in Context. An Anatomy of the Resistance to the American Occupation in Iraq”, Counterpunch.com 21 maj 2005, samt International Crisis Group “In their own words: reading the Iraqi insurgency”, Middle East Report nr 50, 15 februari 2006. För opinionsundersökningar se t.ex. Sean Rayment ”Secret MoD poll: Iraqis support attacks on British troops”, Telegraph 23 okt. 2005, samt presentationer av några olika amerikanska undersökningar i den återkommande uppdaterade Brookingsrapporten, ”Iraq Index. Tracking Variables of Reconstruction & Security in Post-Saddam Iraq”, http://www.brookings.edu/fp/saban/iraq/.]



Slutsatsen blir att ockupationen redan har misslyckats, frågan är bara hur många irakier till som ska sätta livet till innan trupperna slutligen dras ut ur landet. 100 000? 200 000? 500 000?

För Sveriges del finns bara att säga: Irak visar med all önskvärd tydlighet att ”modernisering” och ”demokratisering” under ockupation är nästintill löjeväckande förhoppningar.

I slutändan leder de bara till att försöka skyla över ett av de stora folkrättsbrotten i modern tid, och att man understödjer en historiskt unik chockterapi i ordets sämsta mening av ett helt lands ekonomi. Att exportera vapen till de ansvariga för eländet är helt enkelt en skam.

Högljudda protester mot ockupationen hade passat bättre. USA ut ur Irak, stöd irakiernas rätt att göra motstånd!


Mathias Cederholm














.
IrakSolidaritets
Plattform
.

• USA ut ur IRAK – villkorslöst och omedelbart!

• Ett fritt och självständigt Irak!

• Stöd motstånds- kampen!

• Inget svenskt stöd till ockupationen!


----------------------


• An unconditional and immediate US withdrawal from Iraq!

• A free and independent Iraq!

• Support for the resistance struggle!

• No Swedish support to the occupation!


Iraq Solidarity Association in Stockholm

.
Irak
.
International Anti-Occupation Network
.
Fred i Irak är en möjlighet
Le Feyt-förklaringen
Le Feyt forklaring 08.pdf
.
.
IrakSolidaritets
Uttalanden
Läs mer
.

Brännpunkt Irak
(vår tidning)

Läs mer
.
Irakiska oljeinkomster ska gå till irakiska flyktingar
Iraqi International Initiative on refugees

Läs och skriv på!
.
Iraks kulturarv måste räddas
Läs och skriv på!
.
Stöd Iraks akademiker och intellektuella!
Läs och skriv på!
.
USA ut ur Irak
../../page_images/dot.gif
Powered by Enburk
© 2005-2008 IrakSolidaritet | Kontakt: info@iraksolidaritet.se | http://www.iraksolidaritet.se .