.
|START |Vår verksamhet 
Studiecirkeln       
Kontakta oss      
|Falluja-
insamlingen
|Vad händer i Irak?
Krigsförbrytelser  
Motståndsrörelsen
|"Demokratin" 
Regimen i Irak
Folkrätt             
|Imperalism           
Olja och ekonomi
Iraks grannar      
|Antikrigsopinion 
Vad gör Sverige?
Media & desinfo.
|Vad händer i USA? 
I övriga världen?   
|
.
Föreningen IrakSolidaritet
Irak

. .
Utskriftbar version
.
IMPERALISM
OLJA OCH EKONOMI
IRAKS GRANNAR
Senast ändrat
2014-04-13
2014-04-13
utdrag140408
2014-04-13
utdrag
2014-04-04
utdrag
2014-04-03
utdrag
2014-04-01
utdrag
2014-03-29
2014-03-20
utdrag
2014-03-17
utdrag
2014-03-16
utdrag
.



PRESSMEDDELANDEN
SITE-KARTA
ARKIVET


BRÄNNPUNKT IRAK
V å r   t i d n i n g
INNEHÅLL
LÄSVÄRT
.

”Amerikas dödspatruller”
Läsvärd artikel om USA:s ändrade taktik med tonvikt på drönare, specialstyrkor och ”riktade mord”av Nicolas J.S. Davies, författare till den utmärkta boken ”Blood On Our Hands - The American Invasion and Destruction of Iraq".

Krigen i Irak och Afghanistan går inte att vinna. USA har kört fast. De enorma kostnaderna för krigen är också den viktigaste orsaken till den sönderfallande amerikanska ekonomin och den växande fattigdomen i landet. Artikeln handlar även om USA:s ”riktade mord” och är skriven av författaren till boken ”Blood On Our Hands -The American Invasion and Destruction of Iraq”, Nicolas J.S. Davies med förord av Nürnbergåklagaren Benjamin B. Ferencz.
120407

En mycket läsvärd artikel av författaren Nicolas J. S. Davies publicerades i marsnumret 2012 av den amerikanska tidskriften Z Magazin. Han är författare till boken Blood On Our Hands: the American Destruction of Iraq, som IrakSolidaritet recenserade i förra numret av Brännpunkt, nr 5.

I artikeln beskriver Davies hur motståndsrörelserna i Irak och Afghanistan tvingat Obamaadministrationen att ändra taktik. Krigen går inte att vinna. USA har kört fast. De enorma kostnaderna för krigen är också den viktigaste orsaken till den sönderfallande amerikanska ekonomin och den växande fattigdomen i landet. Den nya taktiken går i korthet ut på att lugna hemmaopinionen genom att tala om ”tillbakadragande” och att begränsa amerikanska förluster. Samtidigt utökas drastiskt användandet av obemannade attackplan, s.k. drönare, och attacker av specialstyrkor, d.v.s. dödspatruller, på marken för att genomföra ”riktade mord” på alla som är emot eller misstänks vara emot USA:s politik eller de korrupta marionettregimerna. Allt i enligt med tidigare välkänd praxis från Latinamerika och övriga delar av tredje världen. Taktiken med ”riktade mord” har president Obama övertagit från Bushadministrationen. Men han har inte bara övertagit och fullföljt Bushs politik, attackerna av dödspatruller och luftangreppen med obemannade drönare har trappats upp till en aldrig tidigare skådad omfattning. Davies visar i sin artikel att minst 90 procent av offren för dessa ”riktade avrättningar” är oskyldiga civila. Talet om ”riktade mord” på ”terrorister” är ett sätt att dölja det faktum att det rör sig om urskillningslösa massakrer. I artikeln går Davies också igenom de juridiska aspekterna på krigföringen, hur Förenta Staterna maktfullkomligt har frikopplat sig från alla internationella konventioner och lagar för att undgå att ställas inför åtal för krigsförbrytelser. Det här är i och för sig inget nytt, men artikeln är en mycket bra och konkret sammanfattning av hur USA:s ”krig mot terrorismen” har ändrat karaktär och fortsätter med andra medel.

I slutet på artikeln tar Davies upp NATO:s anfall på Libyen som ännu ett exempel på USA:s nya ”diskretare” taktik. Obama gav sken av att huvudansvaret för attacken överläts på de allierade i NATO, framförallt Storbritannien och Frankrike. Men det var USA som stod för större delen av vapeninsatsen och kostnaderna. Officiellt hävdades att attackerna genomfördes för att ”skydda civilbefolkningen”, men under 8 månaders intensiva bombanfall dödades avsevärt fler människor än under Khaddafis 42 år vid makten.

Sverige deltar som en av de viktigaste vapenleverantörerna
Sverige deltog aktivt i anfallet på Libyen med spaningsflyg. Sverige är också en av de viktigare leverantörerna av vapen och avancerad vapenteknik som dödar och massakrerar oskyldiga civila i de fortsatta krigen. Läs Ulf Bjérens artikel i senaste numret av Brännpunkt Irak om hur ”En strid ström av kapitaliserat barnablod rinner ner i de svenska vapenfabrikanternas fickor”. Detta är en betydligt värre ”skandal” än ”avslöjandet” om den planerade vapenfabriken i Saudiarabien som valsats runt i svensk media. Det fungerar bara som en avledare från svenskt medansvar för de verkligt grova internationella brotten.

Man behöver varken vara grävande journalist eller hackare för att komma över information om hur svensk krigsindustri gör stora vinster på USA:s brott mot FN-stadgan, mot Genevekonventionerna och mot alla etablerade internationella lagar sedan rättegångarna i Nürnberg 1946. Detta vore något för media att ta upp! När får vi se det i SVT:s nyheter?

Arne Hjorth

"Amerikas dödspatruller"

Här följer Nicolas J. S. Davies artikel översatt till svenska
Nicolas J. S. Davies är författare till Blood On Our Hands: the American Invasion and Destruction of Iraq (Nimble Books). Denna artikel publicerades i marsutgåvan av Z Magazine, där motståndet lever.

1 mars 2012

När Obamaadministrationen installerade sig 2009, konfronterades den med ett extraordinärt problem: hur skulle man agera i frågan om den föregående administrationens brott, särskilt då dess illegala kampanj av kidnappning, tortyr och fängslande på obestämd tid utan rättegång av mestadels oskyldiga terroristmisstänkta. Efter övertagande av ämbetet tillkännagav president Obama att han skulle stänga USA:s koncentrationsläger i Guantanamo inom ett år och formellt återinfördes kravet på att USA:s militär skulle följa de legala förbuden mot tortyr och kränkningar av fångar. Men han avvisade varje försök att undersöka sin föregångares brott, genom att hävda att han nu ville ”se framåt”.

Som väntat uppfyllde inte Obama löftet att stänga Guantanamo där fängslande på obestämd tid, orättvisa rättegångar, misshandel och kränkningar fortsätter utan kontroll. Amnesty International beklagade i november 2010 att Förenta staterna fortfarande är ”en ansvarsfri zon” för krigsförbrytelser. Obamaadministrationen har inte bara levererat ”kontinuitet” med Bushs och Cheneys illegala politik, den har vida utökat den illegala och världsomfattande kampanjen av ”riktade mord” eller ”människojakt” som först godkändes av Donald Rumsfeld 2003.

Amerikansk Exceptionalism

”Amerikansk exceptionalism” var uttänkt som en vision av Amerika för resten av världen att se upp till. Istället har det blivit en beskrivning av systematisk amerikansk kränkning av i övrigt bindande internationella lagar. Idag förkastar USA rådande internationella lagar i grundläggande frågor. När USA:s representanter säger ”alla optioner finns på bordet” ska det förstås som att de menar någonting helt annat än att ”alla legala optioner finns på bordet”.

Att smita undan från internationellt ansvar har varit viktigt för att frikoppla USA:s militära doktrin från i övrigt bindande lagliga hinder. Artikel 94 i FN-stadgan slår fast att ”Varje medlem av Förenta Nationerna förpliktar sig att ställa sig den internationella domstolens beslut till efterrättelse i alla mål i vilka vederbörande medlem är part ” [min kursivering]. 1984 beordrade domstolen (ICJ) USA att ”att upphöra med och att avstå ifrån” sitt ”olagliga användande av våld” mot Nicaragua och att betala reparationer. USA vägrade och deklarerade att man inte längre skulle acceptera domstolens bindande jurisdiktion. Nicaragua bad Säkerhetsrådet att genomdriva domen, men det stoppades av USA:s veto. På samma sätt förkastar USA jurisdiktionen av den nya Internationella Brottsmålsdomstolen (ICC).

Det dogmatiska förkastandet av legala hinder blev avstamp för en systematisk kränkning av FN-stadgan och Genevekonventionerna. Detta är kärnan i Amerikas krigspolitik efter 2001. Utan att befara att tvingas svara inför opartiska internationella domstolar, konstruerar USA:s regering alltmer ”djärva” (läs legalt oförsvarbara) beslut för att skyla över allvarliga brott, från tortyr till aggression och mord.

Annorlunda förhåller det sig med Storbritannien, som är part både i ICJ och ICC. Regeringens juridiska rådgivare varnade vid upprepade tillfällen för att en invasion av Irak skulle vara ett ”aggressionsbrott” för vilket brittiska ämbetsmän kunde ställas inför åtal. Irakutredningen i London har ägnat två år åt det faktum att regeringen ignorerade dessa varningar från sina egna juridiska rådgivare. Dess slutliga rapport kan komma att hålla Blair och hans goda vänner ansvariga för den katastrof de släppte loss på Iraks folk och öppna dörren för åtal och civila krav i brittiska och internationella domstolar.

En politik av kallblodigt mördande

När Obamaadministrationen tillträdde 2009, publicerade en Eminent Juristpanel, utsedd av Internationella Juristkommissionen (ICJ [ej att förväxla med domstolen ö.a.]) och under ordförandeskap av Mary Robinson, f.d. president i Irland, en rapport om Amerikas s.k. ”krig mot terrorn”. Den konstaterade att USA:s kränkningar av internationell lag varken var lämpliga eller ett effektivt svar på terrorism, och att amerikanska ledare hade vilsefört allmänheten genom att forma sin kampanj mot terrorismen i ett ”krigsparadigm”. Panelen insisterade att etablerade principer i internationell lag ”var avsedda att kunna stå emot kriser, och att de tillhandahåller en robust och effektiv inramning för att ta sig an terrorism”.

Barack Obama har stoppat paraden med misstänkta i orangea sparkdräkter, försedda med huvor och handklovar, som snubblar ut ur amerikanska plan i det tropiska solskenet i Guantánamo, men han har inte gjort så för att återupprätta lagen. Istället har han i stor utsträckning ersatt Bushs politik med en global kampanj för att helt enkelt kallblodigt mörda ett stort antal människor: terroristmisstänkta, motståndskämpar och vem som helst som har lagts in i en hemlig lista av hemliga skäl.

Från en unik amerikansk ”exceptionalistisk” ståndpunkt är det ett bekvämt sätt för att undvika obehaget med att svepa upp hundratals mestadels oskyldiga människor utan åtskillnad i ett globalt söknät, och sedan inte veta vad man ska göra med dem. De döda berättar inga historier. Allmänhetens ursinne kan begränsas till fjärran länder där mördandet äger rum och där det inte förorsakar politiska problem på hemmaplan.

Utan riktigt ansvar under etablerad lag, har tidigare bindande standard snabbt avskaffats. USA:s representanter har tidigare formellt förbjudits att avrätta folk sedan 1976, enligt president Fords exekutiva order 11905. USA:s juridiska rådgivare har undergrävt detta förbud genom att besluta att ”riktade mord” inte är avrättningar, utan handlingar i självförsvar. Det är ett ignorerande av etablerade bestämmelser i internationell lag, i det här fallet Caroline-principen, formulerad av USA:s utrikesminister Daniel Webster år 1841 och nu universellt accepterad, vilken begränsar rätten till gränsöverskridande självförsvar som ett proportionellt svar på ett överhängande hot.

USA-styrkorna som utför dessa kallblodiga mord räknar systematiskt de flesta oskyldiga civila de mördar som ”falska positiva”. När USA-styrkor i Afghanistan dödade Zabet Amanullah i ett fall av misstagen identitet, dödade de också nio av kampanjpersonalen som arbetade för hans brorson – en kandidat till det afghanska parlamentet, på grundval av ”skuld genom släktskap”. Officerare i USA:s specialstyrkor förklarade för BBC:s före detta reporter Kate Clark att de opererar under en allmän regel att släktskap med ett ”mål” är all bevisning som behövs för att behandla någon annan som ett mål också. Detta hjälper till att förklara varför USA:s beräkningar av antalet dödade alltid uppger fler ”insurgenter” dödade än civila, trots illegala stridsmetoder, som rutinmässigt leder till omfattande och urskillningslöst dödande.

USA:s ”riktade mord” genomförs under överinseende av både CIA och USA:s specialstyrkor ”Joint Special Operations Command” (JSOC). Metoderna för dödandet indelas i allmänhet i tre kategorier: luftangrepp av plan eller helikoptrar; luftangrepp av obemannade drönare; och avrättningar av JSOC-styrkor på marken.

Upprinnelsen till JSOC:s avrättningsoperationer var en ”exekutiv order” utan förutbestämda begränsningar, skriven av Donald Rumsfeld i september 2003 när det allmänna motståndet mot den illegala USA-invasionen tog greppet om Irak. Förutom att auktorisera avrättningar i Irak, Afghanistan, och Somalia under militärstyre, auktoriserade Rumsfelds order detta även i Algeriet, Iran, Malaysia, Mali, Nigeria, Pakistan, Filippinerna, Syrien och Yemen – underställt presidentens godkännande. Vilken roll USA än har i morden på iranska vetenskapsmän, så var försvarsminister Panettas svepande uttalande – ”Detta är inte vad USA sysslar med” – en ohederlig lögn.

Obamaadministrationen har utvidgat USA:s insatser av speciella operationer från 60 länder till 80 sedan Obama tillträdde, men hur många av dessa som är JSOC-operationer som inkluderar ”riktade mord” är en hemlighet. Special Operations Command har 58 000 anställda under sitt kommando, och upp till 25 000 därav opererar under JSOC på en flexibel basis. I juni 2010 hade JSOC 9 000 trupper i Irak och Afghanistan och 4 000 ytterligare grupperade i andra länder.

Minst tre enheter är permanent tilldelade JSOC: Arméns Delta Force, marinens DEVGRU (f.d. Seal Team 6), och flygvapnets 24th Special Tactics Squadron. Andra enheter som regelbundet opererar under JSOC inkluderar 7th Ranger Regiment och 160th Special Operations Aviations Regiment (SOAR), kända som ”Nightstalkers” (ung. nattsmygarna, ö.a.). 160th SOAR opererar med attack- och transporthelikoptrar för att understödja specialstyrkornas operationer. En polisstyrka, den s.k. ”Special Police Transition Team” från 160th SOAR anslöt till det irakiska inrikesministeriets ”vargbrigad” när den fängslade, torterade och mördade tusentals civila i Bagdad 2005 och 2006.

JSOC mördar fel människor för det mesta

Seymour Hersh rapporterade i the New Yorker i december 2003 att JSOC-styrkor tränades av israeliska mördare, eller Mista´aravim, i Israel eller North Carolina för att genomföra morduppdrag i Irak. ”Det är sjukt galet”, berättade en underrättelserepresentant för the Guardian, ”här är vi nu – vi blir redan jämförda med Sharon i arabvärlden och vi har just bekräftat det genom att ta in israelerna och bilda mördarteam”. Andra representanter förklarade att målet för kampanjen inte skulle begränsas till riktiga motståndskämpar, utan skulle inkludera en stor del av irakisk medelklass, som de ansåg stödde och finansierade den irakiska motståndsrörelsen. ”Sunnibefolkningen betalar inget pris för det stöd de ger till terroristerna”, berättade en amerikansk officer för Newsweek. ”Utifrån deras ståndpunkt är det kostnadsfritt. Vi måste ändra på den ekvationen.”

De amerikanska dödspatrullerna i Irak fick mycket beröm för en viktig roll i det som kallades för ”surge”, eller eskaleringen av kriget 2007. En pensionerad amerikansk officer berättade för PBS´ ”Frontline” att de hade blivit ”så bra på att använda elektronisk identifiering, att spåra och att hitta” mål att de hade skapat en ”industriellt kraftfull, kontraterroristisk dödsmaskin”. Avsnittet om ”mördandet” är sann, men JSOC:s ”analys av det sociala nätverket” är ett grovkornigt sätt att sammanställa listor på mål baserade på nummer som hämtats från beslagtagna mobiltelefoner, utan att anstränga sig för att bekräfta data med ”mänsklig underrättelsetjänst” från den verkliga världen som legitim underrättelseverksamhet skulle kräva.

Två äldre befälhavare gjorde en ovanlig bekräftelse till Diana Priest på the Washington Post, att JSOC:s räder enligt statistik träffar rätt person eller hus i mindre än 50 procent av fallen. Det systematiska misslyckandet att verkligen bekräfta identiteterna på målen – som mestadels är civila som inte är engagerade i militära operationer vid tidpunkten för dödandet – gör avrättningskampanjen till en mycket allvarlig krigsförbrytelse, bevisligen även ett brott mot mänskligheten, eftersom det utökats till att mörda alltfler människor i ett ökat antal länder.

Under president Obama har antalet natträder i Afghanistan utökats från 20 per månad i maj 2009 till över 1000 räder per månad i april 2011, genom att använda ”sociala nätverksanalyser” ur mobiltelefoner som beslagtagits från tidigare räder eller konfiskerats i fängelser för att skapa en ständigt utökad lista på mål. Gareth Porter från Inter Press Service granskade ett register på 4 100 människor som tillfångatagits vid natträder i Afghanistan under en 6-månadersperiod 2010 och 2011. Han kom fram till att 86 procent frigavs omedelbart eller efter första granskningen av bevisen mot dem. USA:s representanter hade bara verkliga bevis mot 14 procent av sina fångar. Är det då så att 86 procent av de människor som dödas i natträder också är oskyldiga?

FN rapporterade att endast 80 civila dödades i ”sök-och-grip-operationer” år 2010, tillsammans med 2 000 s.k. ”insurgenter”. Men de 80 civila dödsfallen var resultatet av bara 13 incidenter som FN hade undersökt, medan ytterligare 60 fortfarande väntade på undersökning. Nader Nadery i den Afghanska Oberoende Kommissionen för Mänskliga Rättigheter uppskattade att FN eventuellt skulle revidera sin beräkning till ca 420 civila dödsfall om och när problemet med ansamlingen av fall har lösts.

Men detta skulle fortfarande vara en låg uppskattning av civila dödsfall under natträder. FN har inget tillträde till områden som hålls av motståndsrörelsen där de flesta natträder sker, så de får inga rapporter alls från dessa områden. Även en komplett analys av alla incidenter som rapporterats till FN skulle därför bara bidra med en bråkdel av det verkliga antalet civila dödade. Med åtminstone 50 procent av räderna som riktas mot fel person eller hus, så är det säkert att säga att mer än hälften av de 2 000 afghaner dödade i natträder 2010 förmodligen var oskyldiga civila, och att eskaleringen av kampanjen 2011 troligen ledde till en ännu högre andel av ”falska positiva”.

Urskillningslös massaker

När avrättningar genomförs vid flyganfall, så är det ännu mer sannolikt att oskyldiga människor dödas. I fallet Zabet Amanullah, så var hans måltavla helt och hållet baserad på ”social nätverksanalys” från mobiltelefonregister, som felidentifierade honom som Muhammad Amin, den talibanske skugguvernören i Takharprovinsen. USA:s representanter trodde att Amin använde ”Amanullah” som alias, men de gjorde sig inte ens besväret att ta reda på om en verklig person med namnet Zabet Amanullah existerade. Detta skulle ha varit ganska enkelt eftersom Amanullah var en befälhavare som lämnade talibanerna 2001 och blev människorättsaktivist i Kabul. Men ”social nätverksanalys” innebär inte att frågor ställs till folk i den verkliga världen. Om uppgifterna i din mobiltelefon matchar särskilda kriterier är du dömd till döden, tillsammans med vem som helst som är ”skyldig genom släktskap”.

William Arkin fick överraskande tillträde till en central för flyg- och rymdoperationer ”U.S. Combined Air and Space Operations Center” i Qatar och tilläts följa ett luftangrepp med mål mot en påstådd motståndsledare under namnet Baz Mohammed Faizan i Afghanistan. Ett team i Qatar engagerade sig hårt för att sätta igång ett flyganfall av två A-10 Warthog stridsflygplan med 225-kilos bomber från flygbasen i Bagram. De ansvariga förklarade att en 900-kilos bomb i ett tillgängligt plan i närheten var för kraftig och skulle döda alltför många civila, medan en Hellfiremissil utrustad med en bomb på 80 kilo i en Predatordrönare som skulle spåra Faizan lätt kunde missa – så är det med precisionen vid drönarattacker.

Stridsflygplanet A-10 i USA:s flygvapen byggdes och designades på 70- och i början av 80-talet för användning mot sovjetiska stridsvagnar. Deras huvudvapen är en kanon tillverkad av General Electric och den skjuter 30 millimeters granater i en hastighet av 65 per sekund. När Arkin iakttog flera A-10 i aktion på TV-skärmar i Qatar, såg han en av dem släppa sin bomb och sedan genomföra en andra runda och bombardera hela området med en skur av eldgivning från sin kanon som kan demolera stridsvagnar.

Arkin chockades över att denna ”precisionsattack” plötsligt visade sig vara en urskillningslös massaker. En amerikansk tjänsteman förklarade snabbt för honom att den intensiva eldgivningen inte var ”icke-auktoriserad” och att när väl en attack är igång, så tar JSOC:s flygledare på marken full kontroll över operationen. Arkin upptäckte en liten smutsig hemlighet om JSOC:s operationer. Alla försiktighetsmått som tagits av analytiker, JAG-officerare [en typ av juridiskt utbildade officerare ö.a.] och äldre tjänstemän, för att använda proportionellt våld när operationerna planerades är inte längre tillämpliga när väl operationerna är igång.

Trots denna omåttliga och urskillningslösa användning av våld, visade en officer senare ett memo från CIA som fastställde att Faizan hade gått sin väg livs levande vid slutet av attacken. Uppenbarligen berättade han inte för Arkin hur många andra människor som hade dödats och sårats eller hur många av dem som var oskyldiga civila.

Licens att döda utan ansvar

Men det mest urskillningslösa vapnet som används i USA:s avrättningar är drönaren. Under 10 år har operationer av drönare av typ Predator och Reaper kraftigt utökats från ett experimentprogram vid Nellis flygbas i Las Vegas och ett fåtal startplatser i Irak och Afghanistan till 60 platser i Förenta Staterna och över hela världen, där hundratals drönare bestyckade med missiler och bomber manövreras av personal från CIA, U.S. Air Force och Air National Guard och ”kontraktsanställda”.

Obamaadministrationen har utökat CIA:s drönarkampanjer i Pakistan från 42 attacker under Bush till 241 sedan 2009. De har dödat mellan 1 700 och 2 700 människor, av vilka minst 90 procent var civila, enligt pakistanska journalister och människorättsgrupper. USA:s påståenden om färre civila dödsoffer är utan tvekan färgade av ”falska positiva”.

Den 2:a juni gav FN:s specielle rapportör för utomlagliga avrättningar (the UN Special Rapporteur for Extrajudicial Executions), Philip Alston, följande diplomatiska men fördömande uttalande: ”Riktade mord framstår som en snabbt växande utmaning mot internationell lag, eftersom de i ökande grad används i omständigheter som bryter mot relevanta regler för internationell lag…. Den mest framträdande användaren av riktade mord idag är Förenta Staterna, som primärt använder drönare för attacker…. denna starkt hävdade, men dåligt underbyggda rätt att döda utan ansvar är inte ett berättigande som Förenta Staterna eller andra stater kan ha utan att allvarligt skada de regler som är utformade för att skydda rätten till liv och förebygga utomlagliga exekutioner….”

”Förenta Staterna har framfört en ny teori som innebär att det finns en ”lag om 9/11” som möjliggör legalt användande av våld i andra staters territorier som en del av sin rätt till självförsvar på grund av att det är en väpnad konflikt med al-Qaida, talibanerna och ’anslutna styrkor’, fastän den senare gruppen är flytande och odefinierad. Denna vidlyftiga tolkning utan begränsningar av rätten till självförsvar går en lång väg för avskaffandet av förbudet mot användningen av väpnat våld som innefattas i FN-stadgan.”

Men drönare uppfyller viktiga politiska mål för USA:s policystrateger. USA:s krigspolitik sedan 1945 har drivits på av ett ständigt sökande efter att kunna tillfoga andra länder död och förstörelse utan en motreaktion vid stora amerikanska förluster. Utländska förluster, även av oskyldiga civila, är politiskt sett mindre skadliga än t.o.m. små amerikanska förluster.

USA:s illegala stridsmetoder återspeglar dessa prioriteringar och auktoriserar omåttligt och urskillningslöst användande av vapenmakt i ”våldsskyddande” syfte [d.v.s. skydd mot våld riktade mot amerikaner, ö.a.]. Som ett resultat är de amerikanska 6 400 döda i Irak och Afghanistan knappt en tiondel av de amerikaner som fick sätta livet till i Vietnam, men däremot har mer än en miljon irakier och afghaner dödats. I den blodiga amerikanska politiska kalkylen har dödssiffran [d.v.s. den amerikanska, ö.a.] minimerat krigets politiska kostnader och gjort det till en säkrare option för policystrategerna. Bruket av obemannade drönare innebär ett betydligt attraktivare politiskt sätt att föra krig, genom att ge fritt spelrum för effektiva vapen mot folk på marken utan omedelbar fara för några som helst amerikanska förluster. Tillverkare av drönare har f.n. order på ytterligare 730 vapenbestyckade drönare, ”medium och large”.

En reviderad amerikansk krigspolitik

USA:s kampanj med ”riktade mord” och NATO:s kampanj i Libyen är två spår i USA:s reviderade krigspolitik som en följd av misslyckade ockupationer i Afghanistan och Irak. I Libyen genomförde NATO 9 700 flyganfall på åtta månader, den mest koncentrerade bombningskampanjen sedan Irak 2003. USA:s roll var ”dold, tyst och mediafri”, fastän man stod för två tredjedelar av NATO:s personalstyrka, hälften av planen, nästan alla drönare och kryssningsmissiler och officiellt bekostade mer av kriget än vad Storbritannien gjorde.

Det allmänna berömmet reserverades för de libyska rebellerna. De brittiska, franska, jordanska och qatariska specialstyrkorna på marken var insvepta i en slöja av hemlighetsmakeri. När qatariska specialstyrkor sprängde sig fram till Khaddafis läger i Tripoli, fick världen bara se jublande libyer. Under täckmantel av ett FN-mandat för att skydda civila, så belägrade man, svalt ut, bombade och besköt Sirte och Bani Walid i över en månad, och lämnade efter sig dessa och andra städer i ruiner. NATO:s krig dödade avsevärt fler libyer på åtta månader än Khaddafi på 42 år. Den nya regeringen uppskattar att 25 000 människor dödades i kriget. Andra uppskattningar ligger avsevärt högre – 50 000 döda. Detta är en betydligt högre siffra på antalet döda än i alla arabiska vårrevolutioner sammanlagt, en bra anledning för folk överallt att välja en ickevåldsrevolution framför en intervention av USA eller NATO om de har möjlighet till val i saken. Obamaadministrationen genomförde hela kriget utan bemyndigande från kongressen, vilket är ett öppet brott mot USA:s lagar.

Obamaadministrationen baserar sin aggressiva och globala användning av våld på ett bemyndigande att använda militärt våld som godkändes av kongressen 2001, ”Authorization for the Use of Military Force (AUMF)”. AUMF gav presidenten fullmakt att använda ”allt nödvändigt och tillämpligt våld mot de nationer, organisationer, eller personer” som han ansåg ”planerade, auktoriserade, genomförde eller gav stöd åt” terroristbrotten den 11 september 2001 i USA.

Som John Bellinger, Bushadministrationens utrikespolitiske juridiske rådgivare, förklarade för Washington Post i juni 2010, så hade de flesta av de personer som Obamaadministrationen haft som måltavla ingenting att göra med 2001 års terroristbrott, så Obama har inget bemyndigande enligt amerikansk lag i de flesta av dessa operationer.

P.g.a. att president Obama inte handlade resolut för att stoppa regeringens kränkningar av amerikansk och internationell lag och hålla USA:s tjänstemän ansvariga, har Amerikas väg utför i systematiska internationella brott fortsatt under hans överinseende. Det har lett till nya krigsförbrytelser för vilka han och hans underordnade är kriminellt ansvariga. Långt ifrån ”en skinande stad på en kulle” så har amerikansk exceptionalism lett oss till en kyrkogård i en mörk dal. Amerikaner måste acceptera samma internationella lagar, överenskommelser och standarder för ansvarighet som våra ”icke-exceptionella” grannar om vi någonsin ska kunna bryta den amerikanska neoimperialismens dödliga våldsspiral och börja omvandlingen till ett välmående, hållbart och fredligt samhälle.

Artikeln är översatt i sin helhet. De teckningar som illustrerar artikeln, kan du se i den engelskspråkiga originalversionen.

Arne Hjorth översatte

Senast ändrad: 2012-04-07
.
IrakSolidaritets
Plattform
.

• USA ut ur IRAK – villkorslöst och omedelbart!

• Ett fritt och självständigt Irak!

• Stöd motstånds- kampen!

• Inget svenskt stöd till ockupationen!


----------------------


• An unconditional and immediate US withdrawal from Iraq!

• A free and independent Iraq!

• Support for the resistance struggle!

• No Swedish support to the occupation!


Iraq Solidarity Association in Stockholm

.
Irak
.
International Anti-Occupation Network
.
Fred i Irak är en möjlighet
Le Feyt-förklaringen
Le Feyt forklaring 08.pdf
.
.
IrakSolidaritets
Uttalanden
Läs mer
.

Brännpunkt Irak
(vår tidning)

Läs mer
.
Irakiska oljeinkomster ska gå till irakiska flyktingar
Iraqi International Initiative on refugees

Läs och skriv på!
.
Iraks kulturarv måste räddas
Läs och skriv på!
.
Stöd Iraks akademiker och intellektuella!
Läs och skriv på!
.
USA ut ur Irak
../../page_images/dot.gif
Powered by Enburk
© 2005-2008 IrakSolidaritet | Kontakt: info@iraksolidaritet.se | http://www.iraksolidaritet.se .