.
|START |Vår verksamhet 
Studiecirkeln       
Kontakta oss      
|Falluja-
insamlingen
|Vad händer i Irak?
Krigsförbrytelser  
Motståndsrörelsen
|"Demokratin" 
Regimen i Irak
Folkrätt             
|Imperalism           
Olja och ekonomi
Iraks grannar      
|Antikrigsopinion 
Vad gör Sverige?
Media & desinfo.
|Vad händer i USA? 
I övriga världen?   
|
.
Föreningen IrakSolidaritet
Irak

. .
Utskriftbar version
.
VAD HÄNDER I IRAK?
KRIGSBROTT
MOTST.RÖRELSEN
USAs ETABL I IRAK
.



PRESSMEDDELANDEN
SITE-KARTA
ARKIVET


BRÄNNPUNKT IRAK
V å r   t i d n i n g
INNEHÅLL
LÄSVÄRT
.

Munthadar Al-Zeidis brev när han frigavs ur fängelset
Historien om min sko

I Guds namn, den nådigaste och barmhärtigaste.

Här står jag nu, fri. Men mitt land är fortfarande krigets fånge.

Till att börja med vill jag sända ett tack och en hälsning till alla som stått bakom mig, i mitt hemland, i den islamska världen, i den fria världen. Det har talats mycket om vad som hände, om den människa som genomförde det, om hjälten och den hjältemodiga handlingen, om symbolen och den symboliska handlingen.

Men jag säger helt enkelt: det som drev fram mitt handlande är den orättvisa som vederfarits mitt folk och att ockupationsmakten ville förödmjuka mitt hemland genom att tvinga det under sin stövel.

Det ville krossa skallarna på fosterlandets söner under sina stövlar, om det så var shejker, kvinnor, barn eller män. Under de gångna åren har mer än en miljon martyrer fallit för ockupationsmaktens kulor, och i landet finns nu mer än fem miljoner föräldralösa barn, en miljon änkor och hundratusentals lemlästade. Flera miljoner har fördrivits från sina hem i och utanför landet.

En gång var vi en nation där araben delade sitt dagliga bröd med kurden, turken, assyriern och andra. Och shiiten bad tillsammans med sunniten. Och muslimen och den kristne firade tillsammans Kristi födelse, frid vare med honom. Och detta trots att vi delade hungern under sanktionerna i mer än tio år, över ett årtionde.

Vårt tålamod och vår solidaritet fick oss inte att glömma förtrycket, tills vi invaderades och en del bar på illusionen om befrielse. Ockupationen skilde bröder åt, den ena grannen från den andra, den unge mannen från hans äldre släktingar. Den förvandlade våra hem till ändlösa begravningstält. Och våra begravningsplatser växte invid parker och vägkanter. Det är en stor plåga. Det är ockupationen som mördar oss, som våldtar våra bönehus och hemmens helgd och som dagligen kastar tusentals i provisoriska fängelser.

Jag är ingen hjälte, det medger jag. Men jag har mina åsikter och jag har min ståndpunkt. Jag har sett mitt Bagdad brinna och mitt folk mördas. Tusentals tragiska bilder trängs i mitt huvud, och det tynger mig varje dag, och det leder mig in på den rätta vägen, den väg som förkastar orättvisa, svek och falskspel. Det har berövat mig min sömn.

Dussintals, nej hundratals, bilder av massakrer som hade fått håret att vitna hos en nyfödd gav mig tårar i ögonen och sårade mig: Abu Ghraib, massakrerna i Falluja, Najaf, Haditha, Sadr City, Basra, Diyala, Mosul, Tal Afar och varje tum av vårt härtagna land. Jag reste genom mitt brinnande land och såg med egna ögon offrens smärta och hörde med egna öron de sörjandes och föräldralösas skrik. Och en känsla av skam följde mig som ett öknamn eftersom jag var maktlös.

Så snart jag hade fullgjort mina yrkesplikter och rapporterat om irakiernas dagliga tragedier, och medan jag tvättade bort det som återstod av spillrorna av sönderbombade irakiska hus eller de spår av offrens blod om fläckade mina kläder, så bet jag ihop och gav ett heligt löfte till offren, ett löfte om hämnd.

Tillfället kom och jag grep det.

Jag gjorde det av lojalitet med varje droppe oskyldigt blod som hade utgjutits under ockupationen, med varje skrik från en sörjande mor, varje klagan från en föräldralös, sorgen hos ett våldtaget offer, gråten hos ett övergivet barn.

Till dem som förebrår mig säger jag: Vet ni hur många sönderslagna hem som den skon hade beträtt på grund av ockupationen? Hur många gånger den hade klivit över oskyldiga offers blod? Och hur många gånger den stigit in i hem där fria irakiska kvinnor och deras renhet hade våldtagits? Kanske denna sko var det enda svaret när alla värden vanhelgats.

När jag kastade skon i ansiktet på den kriminelle Bush ville jag uttrycka hur jag avvisade hans lögner, hans ockupation av mitt land, hans mord på mitt folk. Jag avvisade hur han plundrade mitt land på dess rikedomar, förstörde dess infrastruktur och sände ut dess söner i landsflykt.

Efter sex år av förödmjukelser, av ovärdighet, av mord och våldtäkt på heliga värden, av vanhelgande av bönehus, kommer mördaren och skryter och skrävlar om seger och demokrati. Han kom för att ta farväl av sina offer och ville ha blommor tillbaka.

Enkelt talat var det min blomma till ockupanten och till alla som är förbundna med honom genom att sprida lögner eller genom praktisk handling, före eller efter ockupationen.

Jag ville försvara min yrkesstolthet och den förtryckta patriotismen den dag mitt land våldtogs och dess heder gick förlorad. Men del säger: varför ställde han inte en pinsam fråga till Bush på presskonferensen för att skämma ut honom? Jag svara på den frågan för er journalister. Hur kan jag fråga Bush när vi beordrades att inte ställa några frågor innan presskonferensen började utan bara rapportera från den? Alla hade förbjudits att fråga Bush.

Och när det gäller yrkesrollen. Den yrkesroll som somliga värnar om under ockupationsmaktens ledning ska inte ges starkare röst än patriotismen. Om patriotismen kunde ta ordet, skulle yrkesrollen förena sig med den.

Jag utnyttjar detta tillfälle för att säga att om jag oavsiktligt har skadat journalistiken genom de yrkesmässiga olägenheter jag har åsamkat etablissemanget, så ber jag om ursäkt för det besvär jag ställt till. Det enda jag ville göra var att ge uttryck åt samvetsnöden hos en medborgare som varje dag ser sitt land skändat.

Historien har mycket att berätta om hur journalistyrket komprometterats av amerikanska makthavare; det må vara mordförsök mot Fidel Castro genom att dölja vapen i en tv-kamera som bars av CIA-agenter som uppträdde som kubanska tv-journalister, eller hur allmänheten fördes bakom ljuset i Irakkriget. Andra exempel låter jag vara osagda.

Men jagskulle vilja uppmärksamma er på att dessa misstänksamma myndigheter – den amerikanska underrättelsetjänsten och närstående myndigheter – inte kommer att spara någon möda på att förfölja mig eftersom jag motsätter mig deras ockupation. De kommer att försöka mörda mig eller neutralisera mig, och jag ber dem som står mig nära att lägga märke till de fällor dessa myndigheter vill gillra för att fånga eller mörda mig, fysiskt, socialt eller yrkesmässigt.

Och samtidigt som den irakiske premiärministern i satellit-tv förklarade att han inte kunde sova förrän han förvissat sig om att jag var i säkerhet och hade en säng och en filt, på samma gång som han talade torterades jag med förskräckliga metoder: elchocker, slag med elkablar och metallstänger, allt på bakgården till det hus där presskonferensen hölls. Presskonferensen fortsatte och jag kunde höra rösterna från den. Kanske kunde de också höra mina skrik och vrål.

På morgonen lämnades jag i vinterkylan, bunden sedan de hällt vatten över mig i gryningen. Jag ber mr Maliki om ursäkt för att ha undanhållit folket sanningen. Senare kommer jag att tala och namnge dem som var inblandade i tortyren av mig, några av dem höga tjänstemän i statsförvaltningen och armén.

Jag gjorde inte det jag gjorde för att lämna spår i historien eller för materiell vinning. Det enda jag önskade var att försvara mitt land, och det är en rättfärdig sak med stöd i internationell rätt och gudomliga rätigheter. Jag ville försvara ett land, en gammal civilisation som hade vanhelgats, och jag är förvissad om att historien – särskilt i Amerika – kommer att berätta om hur den amerikanska ockupationen förtryckte Irak och irakierna.

De kommer att skryta om sina svek och de medel de använde för att nå sina mål. Det är ingenting konstigt, inte väsensskilt från vad kolonialisterna utsatte de amerikanska urfolken för. Till ockupanterna och de som följer dem, stöder dem och talar för deras sak vill jag säga: Aldrig. För vi är ett folk som hellre dör än förödmjukas.

Till sist vill jag säga att jag är politiskt oberoende. Jag tillhör inte något parti, vilket påstods under tortyren, ena gången yttersta högern, andra gången vänstern. Jag står fri från varje politiskt parti, och framöver vill jag tjäna det allmänna, mitt folk och vem som än behöver mig utan att ge mig in i politiska strider.

Mitt arbete ska inriktas på att ta hand om änkor och föräldralösa och alla dem vilkas liv slagits i spillror av ockupationen. Jag ber om nåd för själarna hos de martyrer som föll i det sårade Irak, och om skam över dem som ockuperade Irak och alla de som bistod dem i deras avskyvärda gärning. Och jag ber om frid för dem som vilar i sina gravar och dem som förtrycks i fångenskapens kedjor. Och frid över er som är tålmodiga och ser till Gud för befrielse.

Och till mitt älskade land säger jag: Även om orättvisans natt blir lång, kan den inte hindra solen att gå upp, och det kommer att vara frihetens sol.

Ett sista ord. Mina medfångar har gett mig ett förtroende. De sade ”Montadhar, om du kommer ut, berätta om vår belägenhet för de allsmäktiga” – jag vet att endast Gud är allsmäktig –”och påminn dem om att dussintals, hundratals offer ruttnar i fängelserna på grund av underrättelsetjänstens ord”.

De har suttit där i åratal, och deras sak har inte prövats inför domstol. De har bara plockats upp från gatan och stoppats i fängelse. Och nu, med er framför mig, och i Guds närvaro, hoppas jag de kan höra eller se mig. Jag har nu fullgjort mitt löfte att påminna regeringen, tjänstemännen och politikerna om att undersöka vad som händer innanför fängelsemurarna och de orättvisor som vållas av långsamheten i rättssystemet.

Tack, och Guds fred över er.

Översatt från arabiska till engelska av Sahar Issa, från engelska av Olle Josephson.
091101

Senast ändrad: 2011-04-01
.
IrakSolidaritets
Plattform
.

• USA ut ur IRAK – villkorslöst och omedelbart!

• Ett fritt och självständigt Irak!

• Stöd motstånds- kampen!

• Inget svenskt stöd till ockupationen!


----------------------


• An unconditional and immediate US withdrawal from Iraq!

• A free and independent Iraq!

• Support for the resistance struggle!

• No Swedish support to the occupation!


Iraq Solidarity Association in Stockholm

.
Irak
.
International Anti-Occupation Network
.
Fred i Irak är en möjlighet
Le Feyt-förklaringen
Le Feyt forklaring 08.pdf
.
.
IrakSolidaritets
Uttalanden
Läs mer
.

Brännpunkt Irak
(vår tidning)

Läs mer
.
Irakiska oljeinkomster ska gå till irakiska flyktingar
Iraqi International Initiative on refugees

Läs och skriv på!
.
Iraks kulturarv måste räddas
Läs och skriv på!
.
Stöd Iraks akademiker och intellektuella!
Läs och skriv på!
.
USA ut ur Irak
../../page_images/dot.gif
Powered by Enburk
© 2005-2008 IrakSolidaritet | Kontakt: info@iraksolidaritet.se | http://www.iraksolidaritet.se .